detta är inte.....
Detta är inte första gången som jag gråter..
För ingenting är okej som vanligt.
Jag vänder mig om,försöker tänka annorlunda.
Men för varje steg jag tar så får jag en smäll i magen.
Jag tänker tillbaka på dom tiderna som vart,vilka jag förlorat och hur jag förlorat mig själv.
Jag var vilsen då och jag är vilsen nu.
Jag har tappat bort min karta och nu finner jag inte vägen tillbaka.
Ska jag följa dom vackra kristallerna som så underbart lockar mig på det svarta täcket där uppe?
Ska jag följa det som bultar så hård i mitt bröst?
Eller jag lyssna på det som dom kallar min röst?
Jag skulle kunna skriva en bok utav alla röster som ekar i mitt huvud.
Jag skulle kunna rita en ny karta efter alla vägar jag tagit,Efter alla saker jag gått igenom.
Jag var rädd då och jag är rädd nu.
Men det kommer aldrig bli okej.
De spelar ingen roll om jag ber om det för jag kan inte ändra det förflutna,jag kan inte ändra livet.
Ingen kan ändra denna ofördlömliga tiden.
Jag älskar,jag gråter och jag förlåter.
24/7 Eller vad är det man brukar säga??
Och nu känns det som jag faktiskt lite kan se,för dimman min har lättat.
Nu ser jag den väg jag ska ta,och jag ser dom bördor jag måste så tungt bära..
16 år i ett liv såhär...
Visst klarar vi lite till?
Mitt hjärta,mina röster och jag.
vi 3 varje dag.
