tankarnasskrivare

Jag var totalt på botten..
Trodde aldrig det skulle hjälpa att ta dom dära hoppen.
Men jag hoppade till och såg solens strålar.
Men för varje steg jag tog så kändes benen som stickande nålar.
Jag kämpade och jag kämpade men jag kom aldrig någon vart.
Och när ni väl sa till mig att det skulle bli bra,vänner jag fattade inte ett fnatt.
Jag är ledsen för alla gånger som jag svek er.
För alla gånger som jag lämnade er.
Om jag kunde skulle jag spola tillbaka tiden och ropa,jag vill stanna här!!!
Men om jag bygger min tidsmaskin,finns ni kvar där?
Eller har ni stuckit ifrån mig?
Har ni lämnat mitt liv??

Mina vackra flickor jag älskar er..
Kan inte tänka mig ett liv utan er mina systrar,utan dig min älskling..

Jag tar ett djupt andetag,dyker ner på havets botten igen,letar efter mina svar...
jag ska hitta dom...

en kall oktober kväll,ni hittade mig på min säng.
Jag hadde fällt så många tårar och jag orkade inte mera.
När jag hörde dig skrika åt mig VAD FAN HÅLLER DU PÅ MED?
Du tog tag i mig pratade mig till lugnet...
Gumman jag kommer aldrig någonsin göra om det igen.
Jag var vilsen,jag hade en känsla av att det var dags att ge sig av men jag hade fel.
Älsklingen du är en del av mig,min aldeles egna del.
Hade du inte hittat mig nu,hade jag fortsatt i samma spår igen?
Hade jag rammlat tillbaka och kanske drunknat denhär gången?

Jag vet att ni älskar mig,jag vet att ni tror på mig..
Och jag ska aldrig mer svika er..
Handen på hjärtat,jag lovar och svär!!