tankarnasskrivare

Fan jag kan känna mig som en bitch ibland. Fan det känns som jag ligger mitt ute på havet och jag kan bara inte ro i land. Jag är rädd för det jag ser framför mig men ska jag våga titta? Vad ska jag göra då om jag inte svaren mina kan hitta?? Jag är rädd för det som vart och det som kan mig hända. Fan jag skriver mina texter men varför kan jag inte bli som mina vänner, dom kända. Jag har kämpat med allt som ställts sig framför mig. Men det känns att oavsett hur jag än gör så kan jag aldrig bli som dig. Jag kan aldrig bli lika stark som dig, Ja kan aldrig bli lika stark som er. Jag ställs här vid sidan om i mitt egna hörn. Fan tänk om min kropp kunde få sväva lika lätt som en örn. Men mina tankar, mina känslor är lika hårt inlåsta som världens hemskaste människa. Bakom lås och bom och kommer aldrig fri få gå. Fan jag orkar inte gråta mer, när ska jag återigen kärlekens känsla känna få? Jag är rädd att detta var mitt slut. Att mitt hjärta, min själ och jag aldrig kommer hitta ut. Tänk om jag sitter så hårt nu och kommer kvävas ju mer jag försöker. Fan du vet att jag måste få gå fri, de är det enda jag behöver. Hjälp mig nu eller släck den sista låga som lyser någon stans djupt där inne. Men snälla rör inte det sista jag har kvar som kallas mitt minne. Jag känner mig inlåst här och jag vill bra skrika tills mina stämband går av. Jag vill gråta tills mina ögon är torra och dör.. Varför ska jag leva för?? Varför,varför,varför??